Paulicious

Jag är så jävla less på allting det har jag varit ett bra tag nu. Känns som en evighet. Har saker att glädjas över ändå gör jag inte det. Det gillar jag inte, det är inte jag. Jag ifrågasätter numera allt som händer i mitt liv. Även det som inte händer. Frågor som är det här det jag vill? Är det värt det? Vad blir konsekvenserna? Det kanske låter moget eller klokt. Eller som att jag är helt psycho. Mina tankar kan lätt bli mina fiender när de från början verkar vara min vän. Sen blir det djupare och värre och det känns som att jag tappar fotfästet och någon måste skaka mig för att se om jag reagerar. Men det är aldrig någon som skakar om mig. Själv har jag inte orken till det just nu. Så jag förblir frågandes. Vissa dagar vet jag allt. Nu vet jag inget. Förrutom att jag bär på en längtan. Jag vill känna friheten. I hela min kropp. Jag vill kasta ut mig själv genom fönstret och se hur hårt jag faller på marken. Jag vill prata högt och sjunga skrikandes på en gata. Jag vill styra mina handlingar utifrån mina spontana ideer utan att någon stoppar mig med negativ kraft. Jag vill inte höra en enda kommentar om vad jag gör med mitt liv eller mina dagar bara om det är något upplyftande. Jag vill röka 100 ciggaretter. Jag vill göra vadfanjagvillutangränser. Om det betyder att någon tar illa upp eller blir arg kan jag bara beklaga detta. För det finns ingen som är så ledsen som mig när jag trängs med mig själv och mina tankar.

Låt mig flyga fritt så kommer jag tillbaks med nytt mod.