Paulicious

Konstig känsla i kroppen idag. Ibland kan man styra själv. Ibland inte. Jag känner mig nere samtidigt som jag är förväntansfull. Åh jag vill bli full! Jag är nöjd samtidigt som jag missnöjd. Jag är påväg fast jag inte kommit långt alls.
Oh Lord. Min Issa åkte till Madrid idag imorgon till Brasilien. Jag sitter kvar. Här. Med en trött hund. Med ett trött huvud.
Varm mössa. Inomhus.

Lyssnar på deppmusik och sjunger med i varje ord. Vad gör man annars när man är ensam? För nu känner jag mig riktigt ensam. Även om man inte är ensam känner man ändå att man är det. Det är ingen där. Fast hon/han sitter bredvid. Läskig känsla. Att jag inget känner. Känner dom likadant?

Ensam. Tänker inte göra något saken. Bara sitta och känna. Sen gå ut och känna. Man får vara ledsen. Det är ok. Man får gråta också. Sen märker man att ingen finns där. Det finns ingen tröst. Jag och resten av universums massa. Men inga människor existerar nu. Då inser man. Att man måste göra det själv. Man räddar sig själv. Ingen annan gör det.
Tänk att man kan finna en sådan styrka inombords. Oh, this is too deep.